jävla humörsvängnigar. 

livet suger. påriktigt.

jävla piss öra. kan fan inte göra någonting.

orkar inte. jag hatar detta så jävla mycket.

vill ut med dom bästa. men måste ju fan vara hemma hela jävla tiden.

åh jag orkar inte. 

saknar alla idioter som bara sårat mig. varför saknar man någon som bara är bad news liksom?

man får såna flashbacks på alla minnen man har med personen. 

det har gått ett år sen jag träffade honom sist.

i såna här situationer där allt bara suger saknar man personen mer än nånsin. 

man får tillbaks sin ångest och bara gråter. det är det sämsta med allt. 

tårarna som fan aldrig tar slut. 

jag vill inte ha honom. han jag saknar. jag vill inte vara hans. jag bara saknar honom.

men han jag vill ha vågar jag inte prata med, vågar inte vara mig själv i hans närhet för då tror jag att han tycker jag är värsta idioten.

det ska inte vara så. 

jag kan aldrig bli hans om jag inte tar steget och pratar med honom. men de steget kommer jag aldrig ta.

jag sitter bara och väntar på att han ska göra något. men inget kommer hända.

allt är hörselgångsinflamationens fel.

alltihop. fuck this.